Svenska folkpartiet i Tusby 100 år

Svenska folkpartiet har under sina 100 år varit ett konstitutionellt inriktat
parti, där den enskilda individens rättigheter stått i centrum. Det var den
referensram som var utgångspunkten när partiet grundades och det är
fortfarande vår grundläggande värdegrund.

Om vi ser tillbaka på Finlands historia kan vi konstatera att vi var ett
laglydigt folk redan när den allmänna och lika rösträtten infördes och partiet
grundades. Vi hade som folk använt oss av lagen som vapen för att bromsa upp
förryskningen - och just därför har respekten för lag och rättigheter varit så
stark i sfp. Vi har en lagstiftning som bygger på jämlikhet och respekt för
individen bl a genom att vårt land i främsta led erkände kvinnans rättigheter
och vi har en tradition med pålitliga och omutliga tjänstemän.

Därför har rättstänkandet alltid haft ett starkt stöd i svenska folkpartiet.
Det har varit logiskt att de allmängiltiga mänskliga rättigheterna vann en
stark förespråkare i svenska folkpartiet och att vi var det första partiet som
på 1980-talet började lyfta fram de internationella mänskliga rättigheterna.
Efter andra världskriget utarbetades de grundläggande internationella
instrumenten för de mänskliga rättigheterna, men efter 1975 tog arbetet fart
igen. Helsingfors-andan fick en stor betydelse för de mänskliga rättigheterna.

Internationellt har allt flere människor kommit i åtnjutande av de
mänskliga rättigheterna. Diktaturerna är nu färre, och de öppna samhällena har
ökat i antal. Men det finns fortfarande många länder där människor förtrycks,
tom så nära som i Europa eller på gränsen till Europa. Jag tänker då på
Vitryssland eller på den kvinnliga journalist från Uzbekistan som jag träffade
igår och som flytt efter blodbadet i Andijan i maj i fjol och som nu bor i
Stockholm som flykting - flere tusen människor försökte fly landet vid den
tidpunkten.

Visst är det svårt att komma överens om hur de internationella konventionerna
om mänskliga rättigheter skall utformas, men ännu svårare är det att skapa
fungerande övervakning och effektiva sanktioner.
Jag tänker tex på Uzbekistan - förtrycket är stort
och en liten klick regerar, men hur skall man begå så att inte sanktioner bara
drabbar de fattigaste. - Så gick det ju när det internationella samfundet
isolerade Saddam Hussein - man beräknar att en halv miljon barn dog just pg a
av sanktionerna.

Världen har ett stort behov av "intelligentare" sanktioner ! En allmän bojkott av
ett land, frysta relationer på ett allmänt plan leder sällan till de resultat
som man önskar. Lika effektivt kan det vara att stärka stabiliteten i
grannlandet i stället för att bojkotta det orättvisa landet.

Rättigheter är också utgångspunkten både för partiets bevakning av de svenska
frågorna, men också för politiken i allmänna frågor. Två särskilt starka skäl
talar för att det borde vara så här: 1) Genom att visa på den vidare
referensramen för våra språkliga rättigheter vilar också argumentationen på en
intellektuellt starkare grund. 2) Ju starkare respekten är just för individers
rättigheter desto starkare är också respekten för våra språkliga rättigheter.

Men vi skall ej glömma att när någon har rättigheter innebär det att det finns skyldigheter för någon annan - antingen för medmänniskorna eller för samhället.



Svenska folkpartiet är alltså mera än enbart en kulturpolitisk rörelse och har
så varit sedan dess grundande. Redan då fördes visserligen en hård debatt om
hurudan inriktningen skulle vara; skulle vi vara en
kulturell rörelse eller ett parti med målsättningar för alla samhällssektorer.
Som bekant blev resultatet det senare. Vi är ett allserviceparti och det vill jag att vi ska vara.

Det är uppenbart att just detta koncept är en av orsakerna till sfp:s framgång.
Förutom ett språkligt betingat budskap har vi haft ett allmänpolitiskt budskap.
Och är det inte snarast så att en av politikens paradoxer också här spelat in:
Ju starkare vårt budskap varit i den allmänna politiken dess starkare har också
våra möjligheter varit att driva rent språkliga intressen och försvara
svenskans ställning i vårt land.

Den här paradoxen kunde jämföras med det Max Jakobsson kallade den finländska
paradoxen under det kalla krigets tid: ju bättre relationer vi hade till vår
östra granne, dess större handlingsutrymme hade vi också i våra västliga
relationer. Det är visar hur viktigt det är att ha respekterade
åsikter inom alla samhällsområden - att vi har en genomtänkt ideologi.
Det är ett sätt att öka vårt politiska kapital.

Att påstå att partiets linje skulle ha varit oförändrad under 100 år är
givetvis felaktigt. Men det centrala genom årtiondena har varit vårt frisinne,
vår rättighetstradition och demokratiska sinnelag vid sidan av de svenska
frågorna.

Eller som Axel Lille, den starkt europeiskt influerade första partiordföranden
uttryckte det: den svenska kulturen i Finland utgör ett föreningsband med den
europeiska civilisationen, som vilar på rättens, frihetens och jämlikhetens
orubbliga band. Det är olyckligt att så många i de finska skolorna inte läser något om den sk svenska tiden för genom sådana studier skulle man se att just den gemensamma europeiska rättsordningen kom till Finland via Sverige.

***

Under olika årtionden har också språkklimatet i vårt land varit olika - och
vårt arbete har präglats av det. Före andra världskriget var stämningarna i
landet nationalistiska - och det avspeglades på många sätt i sfps politik - det
var hätska stämningar mot partiet men partiet betonade kanske också
nationalitetsfrågan på ett sätt som verkar främmande idag.

Andra världskriget var en vändpunkt - och det kan inte tillräckligt ofta
upprepas : att i motsats till andra nationer i Europa, där andra
världskriget splittrade landet och skapade misstänksamhet mellan olika befolkningsgrupper – misstänksamhet som vi ser ännu idag
- för att kanske en folkgrupp samarbetade med ockupationsmakten - enade
andra världskriget vårt land och skapade sämja mellan folkgrupperna. Men vi
skall också beakta den starka insats som president Paasikivi gjorde för våra
strävanden.

Förutom gynnsamma förhållanden mellan finskt och svenskt bidrog också den
trygghet Norden gav Finland till att understryka vårt lands tvåspråkighet. Det
var ju ett vitalt intresse för landet att hänföras till den nordiska gruppen
och inte till någon annan referensram så länge Berlinmuren och det kalla kriget
bestod.
Den folkliga förankringen är och har varit det nordiska samarbetets största
tillgång, men kan kanske ändå inte idag kompensera den avsaknad av politisk
tyngd som det nordiska samarbetet nu upplever.

Paradoxen som gäller i detta sammanhang är att EU-samarbetet, som nog minskat
statusen för det nordiska samarbetet samtidigt har gjort det möjligt för det
nordiska näringslivet att integreras - på ett sätt som inte var möjligt inom
ramen för de nordiska institutionerna. EU har skapat möjligheter för en
verkligt integrerad nordisk marknad på ett sätt som det nordiska samarbetet
inte har kunnat.

Det integrerade nordiska ekonomiska livet har glädjande nog inneburit att
näringslivet idag mera än för några år sedan uppskattar och vill ha personal
som är kunniga i svenska. Nu är det mera än 2/3 av arbetsgivarna inom den
privata sektorn som uppskattar och efterlyser kunskaper i svenska, medan samma
siffra för något år sedan var ½. Tyvärr håller språkprogrammet i skolorna på
att utarmas så mycket att det är allt färre i den vanliga finska skolan som ens
har teoretiska chanser att lära sig en fungerande svenska. Och överhuvudtaget
har språken tagit stryk i de senaste läroplansreformerna och timfördelningarna
i grundskola och gymnasium.

***

När Finland skulle träda in i EU utfärdades än en gång domedagsprofetior om hur
det skulle gå för finlandssvenskarna. Forskaren Steve Lindberg Skrev boken/
pamfletten:Från viljeakt till Drivved - Hot mot finlandssvenskheten i det nya
Europa, 1992. Hans förutsägelser gällde just de tider som vi nu lever i, och det är därför intressant att spegla förutsägelserna mot verkligheten - hur gick det sen ?

Några av oss kommer kanske ihåg den dystra tonen i boken, där han
skisserade några olika scenarier om hur välfärdsfinland snabbt skulle monteras
ned; hur regionerna skulle drivas från varandra och hur det att finskspråkiga
kom i minoritetsposition i landet skulle skärpa det språkliga klimatet i vårt
land. Han manade till att skapa ett finlandssvenskt säkerhetsråd, för han
trodde att vi snabbt skulle gå mot ett två partisystem.

Det är intressant, tom litet roande att nu mer än 10 år senare se på vad vi då
trodde skulle vara rådande. Boken är djupt pessimistisk, men så kom den också
ut under den djupaste av recessioner !

Somligt har slagit in, men inte har det alls gått så illa som Lindberg trodde.

På några punkterna har Lindbergs förutsägelser slagit in, det gäller särskilt att skillnaderna mellan regionerna skulle öka i Svenskfinland.

Men det som inte slagit in är att vårt land i allt väsentligt skulle ha blivit en tvåpartistat. Att så inte är fallet är bra bådeför landet och för sfp. Ett tvåpartisystem leder till en mycket mera knyckig och ryckig ekonomisk politik - medan vårt system leder till konsensus – någon av de två av de tre stora behövs alltid för att bilda regering; och då kan man inte vara i sådana konflikter med varandra som tex de brittiska partierna.

Med tanke på hela vårt politiska system är det som nu händer i vänsterförbundet och centern
ytterst viktigt. Kommer delar av vänsterförbundet att gå ihop med sdp, antingen
planerat eller mindre planerat genom väljarnas beteende och kommer vi som en
följd av det att få en "normal europeisk" situation där sdp är det stora vänsterpartiet
med över 30 % och sedan har vi ett fundamentalistiskt vänsterförbundet med
någon procent.

- Den trenden kan leda till att borgerliga partierna måste samarbeta mera å andra sidan.

Centerpartiet igen står inför ett viktigt avgörande: skall man där välja till
partisekreterare en fundamentalist av äldre stammen eller ung förnyare ? Fast
Vanhanen sitter kvar, tycker jag den temperaturmätning som partisekreterarvalet
kan utgöra är mycket viktig. Klarar centern förnyelseprocessen och bidrar därmed till att grundstrukturen, triangeldramat i finländsk politik, består ? Den frågan påverkar oss andra på den borgerliga sidan.


***
Den mörka tonen i Lindbergs pamflett berodde på den djupa recessionen - aldrig
skådad i modern ekonomisk historia, som rådde när boken skrevs.
Men å andra sidan, var det säkert få som 1992 insåg att Finland och Sverige så väl skulle kunna dra nytta av EU-medlemskapet som det sedan skett.

Mot bakgrunden av EVAs senaste opinionsmätning av medborgarnas inställning till EU, som
knappast någonsin har varit så negativ som nu, vore det skäl att personer i
ansvarig ställning skulle påminna om att EU medlemskapet var en mycket viktig
ingrediens för att landet skulle ta sig ur depressionen. Visst gjordes
framgångsrika offentliga satsningar på forskning och utveckling men till uppsvinget bidrog EU-medlemskapet genom att vi fick obegränsad tillgång till den europeiska inre marknaden och att EU började tillämpa sådana standarder för mobiltelefoni som passade våra nordiska bolag Nokia och Ericsson. Så kunde vi vända utvecklingen och kompensera bortfallet av den ryska marknaden. EU bidrog till att vi kunde bevara välfärdssamhället.

Grundläggande fakta som dessa borde inte få överskuggas av det sorglustiga
beslutet om tumlarövervakare - pyöriäistenvalvoja, som nu ersatt gurkor som
EU-skämt.

Och själv är jag glad att EU till största delen inneburit just det för miljön,
som var en av mina bevekelsegrunder för att stödja medlemskapet: utan EU har vi
mycket svårare att rädda Östersjön. När EU nu är i kris, behöver organisationen
sina försvarare och förklarare. Som ett västerländskt orienterat parti är det
vår skyldighet att nu försöka skilja agnarna för vetet och förklara att per
person kostar EU dig bara 20 cent per dag. Är det för mycket ?

Den ekonomiska utvecklingen som EU-medlemskapet kunde underlätta, den innebar
också att Finland kunde fortsätta bygga ut välfärdssamhället - och på samma
sätt har också våra språkliga rättigheter byggts ut och tryggats. Och vi har
fått en modernare Språklag som trädde ikraft 1.1.2004. Språkklimatet blev inte det som Lindberg beskrev.

Våra språkliga rättigheter har kontinuerligt utvecklats och preciserats under hela den tid jag varit politiskt aktiv. Det har skett samtidigt som just samhället också i övrigt präglats av att individernas rättigheter stärkts,

På pappret ser det bra ut med rättigheterna; men hur kommer rättigheterna i framtiden att kunna förverkligas ? Det är långt en fråga om verksamheterna är så organiserade i den offentliga sektorn kan fungera på två språk och att den officiella tvåspråkigheten i praktiken kan fungera i tätortsnyland?

Jag är mycket tveksam till att svara jakande - särskilt i ljuset av de reformer
som pågår i den offentliga förvaltningen och i kommunerna. När det gäller
kommunerna vill jag också här i Tusby säga att det är viktigt för svenskan som
ett samhällsbärande språk att det också i framtiden finns kommuner där svenskan
är arbetsspråket och att kommungränser dras så att detta kan respekteras.
Skulle svenskan nu utraderas i kommunerna har svenskan förlorat väldigt mycket.

På den statliga sidan pågår också ett stort reformarbete, som innebär att
större och större ämbetsdistrikt skall svara för servicen. Jag har börjat fråga
mig om språklagens principer längre har någon betydelse när vi snart bara har
två domstolar och något härad där det krävs fullständiga svenska kunskaper. Det
har på vissa håll skett en dramatisk minskning av de enheter som fungerar på svenska.

- Trots att språklagen är så färsk - tror jag att det kunde finnas skäl att fundera om det inte inom flere delar av den statliga förvaltningen borde skapas sk svenska enheter som uttryckligen har ansvaret för att ge den svenska servicen. En annan väg att gå är att statliga verken på allvar ser till sina skyldigheter att anställa personer som klarar av servcien. Jag vet att det är att ge upp en del av den landets officiella tvåspråkighet – men servicen måste fungera.


Språklagen bygger på geografiska indelningar – men hur skapar vi en hållbar reglering när den geografiska indelningen inte längre är väsentlig ?

Idag har vi ett system att man var som helst i landet kan göra adressförändringar och då behandlas den svenska ändringen i Jakobstad, den finska i Kemijärvi. Att man ordnat det så här väl, beror på god förvaltning och påpasslighet i sfps intressebevakning. Inom skatteförvaltningen har man på motsvarande sätt gått in för skilda telefonnummer för den svenska rådgivningen, som sker i Ekenäs eller Vasa och för den finska rådgivningen som ges från ett flertal ställen. Liknande förändringar planeras nu för vissa andra
magistratsuppgifter och också här skall man frångå geografin som grund för vem
som är kompetent att avgöra någon fråga. Myndigheterna planerar också här att
genom uppdelningsarrangemang se till att den svenska och den finska servicen
fungerar.

Litet dramatiskt skulle man kunna säga: förändringarna som vi nu ser är
resultat av det sk informationssamhället, som börjat kallas e-samhälle. Den
fråga jag ställer mig: fungerar språklagen såsom teorin säger i e-samhället ? i
E-samhället kan du sannolikt få service från vilken förvaltningsenhet som
helst, och geografin är inte den som avgör. Hela logiken i e-samhället; att du
kan uträtta dina tjänster oberoende av var du är, är emot den geografiska
logiken som finns i språklagen. I språklagen definieras områdenas språkliga karaktär
utgående från antalet och procenten svensk- och finskspråkiga inom olika
kommuner.

Indelningen kan fungera för att definiera kommuners status - men hur fungerar
det för riksomfattande myndigheter där hänsyn inte längre tas till geografin ?

Nästa steg som sägs att vi kommer att ta, är att e-samhället blir U-samhället;
där vi hela tiden och allestädes har den nya tekniken närvarande och vi hela
tiden är uppkopplade. Förändringen och begreppet är så nytt att det är svårt
att överskåda alla förändringar - en sak som jag kan tänka mig är att det mera
kommer att påverka tillgången till personal. Genom att vi hela tiden skulle
vara uppkopplade kan man tänka sig att någon i Pargas kan få ansvaret för att
ge den svenska servicen och rådgivningen i Helsingfors i sådana frågor där
fysisk kontakt inte är nödvändig. Redan idag har sjukhusen möjligheter att
online konsultera varandra; att samtidigt på flere håll granska röntgenbilder
och prov mm.

Min tippning idag är att U-samhället mera kommer att påverka arbetstagarnas
villkor - och här har vi en skyldighet att se till att lagstiftningen skyddar
de anställdas privatliv och rätt till vila – deras rätt att bestämma över sig själv – som är en av de viktigaste mänskliga rättigheterna.

Nya frågor kommer, samhället förändras – men sfps utgångspunkt består: det krävs hela tiden en insats för den svenska kulturen – och det krävs hela tiden arbete för att försvara individen och henns självbestämmanderätt. I det arbetet är alla oberoende av modersmål välkomna – som önskar verka för den svenska kulturen i Finland.